Den framstående tyske folkrättsprofessorn Kai Ambos har i november 2022 låtit publicera i Journal of International Criminal Justice en viktig artikel: Ukraine and the Double Standards of the West.
Ambos budskap är att Väst, under ledning av USA, EU och Nato, hävdar att man försvarar en regelbaserad internationell ordning genom sitt stöd till Ukraina, samtidigt som man är inkonsekvent i sin syn på internationell rätt.
Västs syn är ingalunda allmänt accepterad, särskilt inte i ”the Global South”. I artikeln försöker Ambos förklara anledningen till detta begränsade stöd genom att peka på både historiska och aktuella västerländska inkonsekvenser med hänsyn till folkrätten.
I FN:s generalförsamlings (GA) resolution ”Uniting for Peace” (UfP) av den 1 mars 2022 ställdes krav på att den ryska våldsanvändningen upphörde och ett omedelbart, fullständigt och villkorslöst tillbakadragande av de ryska styrkorna. 141 medlemsstater röstade för, endast fem stater var emot förslaget, och 35 stater lade ned sina röster. Således skickade resolutionen en mycket starkare signal än 2014 års resolution som förkastade annekteringen av Krim, som stöddes av endast 100 stater med 11 emot och 58 nedlagda.
Ambos ser dock närmare på omröstningen i termer av regional fördelning och finner några ”oroande” mönster, då resolutionen 2022 stöddes otvetydigt endast i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland, men fann mycket mindre stöd i Afrika (28 för av 54 stater) och Asien (29 av 47). Den fick från Latinamerika stöd av till exempel Colombia, Costa Rica och Chile samt i Asien av Japan och Sydkorea. Den globala södern, representerad av Afrika och i mindre utsträckning Asien, med Kina och Indien, tog tydligt avstånd från den västerländska positionen.
Ambos finner det tydligt att de flesta stater som röstade för resolutionen har fortsatt att ha diplomatiska och andra förbindelser med Ryssland och deltar inte i sanktionerna, än mindre tillhandahåller man militärt stöd till Ukraina. Ett exempel är Turkiet som, trots att det är en Nato-medlem, motsätter sig de västerländska sanktionerna och agerar mellanhand, vilket nyligen framgått av spannmålsexportavtalet. Ett annat exempel är Brasilien, som inte deltar i några sanktioner, än mindre tillhandahåller militärt stöd, utan snarare, på samma sätt som Kina, Indien och Sydafrika, har efterlyst en fredlig lösning sedan början av konflikten. Samma hållning har Mexiko haft.
När det gäller den Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och på detta område är Ambos världsledande, är det enlig honom anmärkningsvärt att 13 av de stater som avstod från att rösta i GA är parter till Romstadgan, men ingen av dem har aktivt stött den pågående Ukraina-utredningen. De 43 stater som i början av mars 2022 kollektivt framhöll att ICC borde undersöka krigshändelserna var huvudsakligen en europeisk övning med endast en stat från Asien (Japan), fem från Amerika (USA, Kanada, Chile, Colombia, Costa Rica), samt Australien och Nya Zeeland
Den nyligen hållna Ukraine Accountability Conference (UAK) den 14 juli 2022, där den nederländska regeringen var värd, tillsammans med ICC:s åklagarkontor (OTP) och EU-kommissionen, mynnade ut i en slutdeklaration som endast var undertecknad av västerländska stater, totalt 45 stater. Japan medverkade inte. Och vad gäller Ukrainas ansökan till ICC om åtgärder mot Ryssland, fick den stöd av endast 41 stater, främst västerländska stater, inklusive EU, men inga från ”the Global South”.
En viktig anledning, enligt Ambos, till att stater i den globala södern tar kritisk ställning till västvärldens oreserverade stöd för Ukraina i namn av en regelbaserad internationell ordning, är att det ringer ihåligt i deras öron, givet västvärldens egen historia av att bryta mot folkrättens regler, för att nu plötsligt försvara Ukraina. Många i den pro-ukrainska alliansen har en historia av rasistiskt förtryck och exploatering, vilket påverkar den globala söderns skeptiska syn på västvärldens Ukrainapolitik. Som Ambos påpekar: Folkrätten har faktiskt under lång tid, historiskt sett, utnyttjats för att rättfärdiga kolonial dominans och underlydande, till exempel genom att förklara territorier i den ”nya världen” som terra nullius för att öppna dem för förvärv genom fredlig (!) ”ockupation” eller genom att ”civilisera” de ”’ociviliserade” invånarna.
Därtill kommer, fortsätter Ambos, alla senare brott mot internationell rätt av Väst, ledd av USA, vilka är helt enkelt för många för att kunna ignoreras, såsom till exempel den olagliga invasionen av Irak under George W. Bush junior, om än inte stödd av alla Natos medlemmar, eller Natos styrkor i Afghanistan, eller ”kriget mot terrorismen” som lanserades efter 9/11, som fortfarande fungerar som en förevändning för militära vedergällningar, vilket senast bevisades av dödandet av al-Qaida ledaren Ayman al-Zawahiri i Kabul.
Som den expert han är, lyfter Ambos fram oegentligheter inom ICC vad gäller Irak- och Afghanistankrigen, där misstänkta brott förövade av Väst inte handlades korrekt, något som inte gått ”the Global South” obemärkt förbi. Därtill noterar han president Trumps attack mot ICC.
Biden-administrationen har nu, när det gäller Ukraina, vänt USA:s politik och givit sitt oreserverade stöd för ICC:s utredning. ”[F]rom a furious critic of the Court to a staunch supporter (as far as domestic law and policy allow), is difficult to understand. Is it just a question of domestic politics — Biden (Democrats) versus Trump (radical Republicans) — or does it have to do with the target of the Ukraine investigation as compared to the one in Afghanistan?”, frågar Ambos.
Det finns en allvarlig risk för godtycke, enligt professorn, med tanke på sammansättningen av ”Ukrainas stödgrupp” och den ledande roll som USA spelar här och i det nyligen skapade Joint Investigation Team (JIT), där Ukraina fått en framträdande roll (även om landet fortfarande inte är en medlem i ICC). Och det väcker tvivel beträffande opartiskheten hos åklagaren, det vill säga den amerikanska medborgare Brenda Hollis som ledare för Ukraina-utredningen, bland annat med hänsyn till hur man behandlat den senaste Amnesty International-rapporten (om möjliga ukrainska krigsbrott.)
Mot denna bakgrund kommer det, enligt Ambos, inte som någon överraskning att många länder som inte ingår i ”Ukrainas stödgrupp”, särskilt de afrikanska staterna, ser kritiskt på ICC:s handläggning av Ukraina-ärendet.
Författaren kompletterar listan över senare västerländska inkonsekvenser med avseende på internationell rätt med att belysa Finlands och Sveriges pågående försök om att erhålla medlemskap i Nato, där ”oroande eftergifter” har gjorts till Turkiet i ett samförståndsavtal (MoU) mellan dessa tre stater, förhandlade under överinseende av Natos generalsekreterare.
Ambos understryker att detta MoU är skrivet ”in a highly repressive, overly expansive anti-terrorist mode”, där man likställer PKK med andra turkiska oppositionsgrupper, vilka inte allmänt betraktas som terrorister och efterlyser utökat samarbete mellan Turkiet och Finland/Sverige med sikte på utlämning av påstådda kurder som terrorister (utlämning mot anslutning). En uttrycklig hänvisning till mänskliga- och flyktingrättigheter har utelämnats, och endast 1957 års Europakonvention om utlämning som tillämplig paraplykonvention inom Europarådet nämns. Detta samförståndsavtal tilltalar faktiskt bara Turkiet, med sin anti-kurdiska och anti-Gulen-politik, och misslyckas med att skicka ett tydligt budskap om att mänskliga rättigheter kommer att prioriteras framför politiska och militära agendor.
Av artikeln framgår således att Väst påstår att den försvarar en regelbaserad internationell ordning, och det i samband med både situationen i Ukraina och i övrigt. Sådana anspråk kan dock endast ha en chans att övertyga den dagen västvärlden själv börjar följa internationell rätt. Där är vi inte, tvärtom, som Ambos belyser.
Redan inledningsvis har Ambo klargjort det självklara:
” För att vara tydlig, ifrågasätter [min] kritiska inställning på intet sätt Ukrainas rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Den är inte heller menat att vara ett slags […] omkastning av rollerna och ansvaret i detta krig, det vill säga Rysslands roll som angripare och Ukrainas status som offer för Rysslands aggression.”